…och himlen därtill

Okej, har du en avocado över? Gillar du, som jag, att lyckochocka kroppen med intensiv vaniljig sötma som får dig att himla med ögonen av njutning vid varje tugga? Gör då som jag gjorde en regnig eftermiddag för ett par dagar sen.

ImageTa fram valfri mixer och mixa ihop

en avocado

en bit äpple

vaniljpulver

en näve kokosflingor

två dadlar

en skvätt havremjölk

Mixelimix, så har du en himmelskt len och söt, vaniljig avocadokräm. Kanske passar den till kvällens avsnitt av På spåret eller till adventsfrukost?

Nu ska jag snart ta en promenad genom blåsten och snön för att möta upp riktigt fint folk på centralstationen och hoppa på ett tåg söderut. Vi ska tillbringa helgen i Malmö och Köpenhamn med julmarknader och annat mys. Ha en fin fredag nu.

Kontraster i en tisdagslunch

Jag skriver inte bara bittra inlägg om konsumtionssamhället, jag skriver om mat också. Helst av allt, faktiskt. 

Åh, mat.

Typ gårdagens lunch. Hur fantastisk var inte den? Inte bara en väl sammansatt smaksensation av miso, cayennepeppar, timjan, koriander och kanel, utan även spännande kontraster av den råa knaprigheten från groddade linser, avokadons tröstande lenhet och brysselkålens bittra sötma, stekt och oljigt krispig utanpå, varm och mjuk inuti.

ImageEn vegansk skönhet men denna fantastiska brysselkål som jag tidigare bara ätit till julkalkonen men vars mångsidighet jag upptäckt på senare tid. När man steker den blir de yttersta bladen så där knaperfriterade, precis som grönkål. De fick sällskap i pannan av cayennepeppar och timjan.

Avocadon och mina groddade linser ligger och myser i en dressing gjort på tahin, dijonsenap, äppelcidervinäger, olivolja, miso, koriander och kanel och svartpeppar. En färgstark vinägrett med extra matighet av tahinin, skulle man kunna säga. Har fått fullständigt dille på den typen av dressingar på sistone. Helst ska de vara riktigt stark-syrliga från senap och vinäger och ätas till allt.

Mer kefir!

Efter drygt 48 timmar i skafferiet tyckte jag att min kefir smakade bra. Jag silade bort kefirgryn, russin och citron och njöt av ett glas bubblig, syrlig och precis lagom söt vattenkefir. Ungefär så här såg jag ut:

ImageGott och trevligt läskande. Resten står i en fin kanna i kylen.

Kefirgrynen då? Dem plockade jag upp ur silduken med en träslev (man ska inte använda för mycket metall här) och så fick de åter bosätta sig i den ursprungliga glasburken tillsammans med en näve rårörsocker. Nu bor de i kylen och jag hoppas de börjar föröka sig så jag kan experimentera lite extra med dem framöver.

Kefir!

När jag bodde i Moskva var den krämiga, syrade mjölken en livlina. Gjorde morgongröten till en extra njutning och fanns alltid där när inspiration och matlust inte gjorde det. Den där lite jästa doften gör mig lycklig. Igår fick jag känna den igen på en kefirworkshop och blev alldeles varm i hjärtat. 

 Förutom hjärtvärmande så är mjölkkefiren tyvärr även lite magkrampande efter för stort intag, men som tur är fungerar det precis lika bra att ta del av de små svamparnas hälsofrömjande effekter genom att fermentera en vattenbaserad dryck på dem. Då behöver man tillsätta lite socker så att grynen/svamparna har något att äta. 3 matskedar kefirgryn, lika mycket rårörsocker, några russin, en klyfta citron + lite skal och några deciliter kokt, avsvalnat vatten är ett ungefärligt recept att utgå från. Ett icke tättslutande lock på i 6-72 timmar och sen ska man ha en syrlig, kolsyrad dryck som förhoppningsvis värmer både hjärta och mage.

Image

 Det här är jag och min kefir! I skrivande stund är hon ungefär 21 timmar gammal och snart drickfärdig. Uppdatering kommer inom kort!

 

 

 

Om smaker och vad som är okej – och inte

De senaste åren har min bästa vän och jag tagit tåget till Stockholm för att gå på Mitt Kök-mässan. Första året var fantastiskt, andra året mindre spännande eftersom vi kände igen i princip allt från året innan. Men oavsett år har jag många fina minnen från mässorna. Mat är vad det mesta i mitt liv kretsar kring och jag älskar att upptäcka nya smaker och få diskutera dem – med odlare, producenter och vänner.

Det här året är saker lite annorlunda. Mina vän har bosatt sig i Moskva och jag åkte på mässan ensam. Jag har ingenting emot det, tycker egentligen det är ganska skönt att göra saker på egen hand (är ensambarn med allt vad det innebär). Men nog är det roligare att ha henne där. Möta hennes blick när våra sinnen förenas i ett hallelujah moment av en långlagrad ost från ett avlägset hörn av Sverige och tillsammans stöna fram ett ”mmhmhmm…”. Smutta champagne hela eftermiddagen och till slut ta den där extra köprundan för att fullständigt utmattade sjunka ned i sätet på tåget hem på kvällen.

Okej, slut på nostalgin, åter till 2012. Hade en himla fin dag idag. Fler nya utställare, vilket gjorde den smått hetsiga stämningen och folkmassan mer uthärdlig. Har haft många underbara smakupplevelser idag. Ostar, oljor, marmelader, korvar, vinäger. Höjdpunkterna var en blandning av myntolja och honung-ingefärsvinäger samt en pumpamarmelad smaksatt med whisky och vanilj, den gick rakt upp i huvudet och gav mig en vaniljchock av ren lycka.

Köpte några dryckeskuponger och smakade ett antal olika viner också. Det är lite komplicerat, det där. Sitter och njuter av ett glas rött i skrivande stund. För att det är gott. För att det är skönt avslappnande en fredagkväll förvisso, men framför allt för att det är gott. På Mitt Kök-mässan går i princip alla runt och smuttar på vin, men okomplicerat är det inte. Varje gång man går fram till en vinutställare infinner sig en viss… nervositet? Prestationsångest? Man vill gärna säga något som låter lite bildat. Något som höjer en över de där som bara är där för att få lite vin (i sammanhanget vin=alkohol (glöm inte att det är Sverige vi talar om)). Alla vill gärna vara lite vinkännare.

Jag tycker om att uttrycka mig kring mat. Får utlopp för min kreativitet till stor del genom att beskriva smaker jag känner. Säger saker som ”gräsigt” och ”pepprigt” när jag smakar en olivolja och kan stå länge och smacka på eftersmakerna av en lagrad ost för att luska ut vad just de korna har haft för favoritmat.

Jag har ofta något att säga om de viner jag smakar. Det jag säger är inte speciellt djupt. Ibland sträcker sig min utvärdering inte längre än att ”det här var gott/mindre gott”. Och någonstans känns det inte helt okej. Inte när man står bredvid de där medelålderskrisarna i rutig skjorta som smackar lite för länge på vinslurken och passionerat häver ur sig saker om ekfatskaraktär och annat som medelsvensson omöjligt kan relatera till. Det finns såna enorma pretentioner kring det här med vin, och förmodligen alkoholhaltiga drycker i allmänhet. Smakar man på en ost, ett bakverk eller olivolja förväntar sig ingen att man ska säga mer än att det var gott eller inte. Men smakar man på ett vin ska man ha ett djupare förhållande till det, säga något lite mer avancerat, höja sig lite över medelsvensson, för att det ens ska vara legitimt att ha ett intresse, eller ens en önskan att dricka det.

Så, nu ska jag fortsätta njuta av mitt fredagsmysiga rödvinsglas. Imorgon kanske jag skriver om resten av mässan.