En känga till det myckna snacket och den obefintliga verkstaden

Jag vill tacka för all positiv feedback jag fick för mitt senaste inlägg om konsumism. Bollar ämnet köpstopp med folk i min omgivning och får mycket positiva reaktioner. Folk tycker det är ”så himla bra” och ”det borde man ju verkligen göra”.

Men det är ju ingen som gör någonting. Däremot pratar folk. Mycket. Under våra föreläsningar på ämnen som rör ekonomi, utveckling, hållbarhet och nu senast lycka, dyker diskussioner om denna västvärldens ohållbara konsumtionsmönster ofta upp. Det diskuteras på middagar, kafferaster och forum på internet. Det heter att ”man känner ju…” och ”man borde ju…” och från den andra att ”jag förstår precis” och ”ja, så tänker nog många idag”. 

De här samtalen utvecklas snarare till någon slags bikt än till en plan för faktisk förändring. Ett ständigt pågående terapisamtal med den återkommande slutledningen att ”det är okej”. Alla känner så här, vi vet hur svårt det är att ändra sina vanor, men det är ju bra att vi åtminstone är medvetna om problemet. Alla har lika dåligt samvete dom du.

Men det är okej.

Annonser

Söndagsuppror

Jag är så urbota trött på söndagar. Precis som jag tidigare skrivit om att konsumismen har oss i ett järngrepp, har även söndagar det. Det greppet är om möjligt ännu hårdare.

Men nu får det tamejtusan vara nog.

Vad är det med den här förgrämade dagen som dyker upp varenda jäkla vecka och liksom trycker på en pausknapp för att vi ska sluta leva för en dag och bara ligga inkurade i våra täta ångestmoln? Jag vet att det är hårda ord och att många av er säkert älskar söndagar (ni älskar säkert att ta långa promenader i regnet också) men jag tror att de flesta känner igen sig här. Som om det fanns en naturlag starkare än gravitationen som gjorde att alla ligger och bakissvettas i soffan med en chipspåse och kollar på dåliga tv-repriser varenda söndag.

Nu överdriver jag men just idag är jag helt enkelt arg på söndagar och på mitt eget sätt att hantera dem. Och jag vet precis vad jag kunde ha gjort annorlunda för att inte vara trött, ha migrän, ont i magen och allmän brist på livslust idag. Och otaliga tidigare söndagar.

Som grädde på moset har jag yoga på söndageftermiddagar. Yogan har uppenbarligen växt fram som en livsstil ljusår från den gemene man lever i dagens Sverige. Nu är mitt eget liv inte speciellt hektiskt men det är illa nog för att den där yogan ska ställa om en hel del. Man måste tänka på vad, när och hur man sover, äter och dricker innan, man ska hinna komma ner i varv osv osv. En söndag efter en helg när man kanske sovit lite för lite, ätit och druckit lite för mycket, har man ingen lust att gå runt och förbereda sig för ett superharmoniskt yogapass hela dagen.

Idag var nog den värsta söndagen på länge. Fysiska symptom har jag nämnt ovan, lägg pluggstress på det och så det där yogapasset. Tyvärr ser mina söndagar ofta ut så. De tillbringas i soffan med kurslitteratur, markeringspennor, alldeles för mycket kaffe och alldeles för mycket meningslöst slösurfande. Hela tiden koll på klockan för att vara säker på att inte äta för nära inpå yogan, för att inte komma iväg för sent… Även om jag inte har den där yogan (som egentligen är helt underbar) att skylla på, ser mina söndagar för det mesta ganska likadana ut. Och jag vet att jag inte är ensam.

Men nu är jag trött på det här. Jag sätter ner foten och startar ett söndagsuppror. Gud må ha vilat på den sjunde dagen men nog tusan njöt hen av det. Det ska jag också göra hädanefter. Njuta av söndagar lika mycket som jag njuter resten av veckans dagar. Det spelar ingen roll om jag bestiger berg eller ligger i sängen och kollar på serier hela nästa söndag, huvudsaken är att jag väljer själv vad jag gör. Varför leva sex dagar i veckan när man kan leva sju? Är ni med mig?

Ett hoppsan! så långt inlägg om konsumism

Jag vill göra nånting. Är liksom på väg ner i det här hjulspåret, behöver nånting innan jag fastnar. Bara det att jag suttit framför datorn i flera timmar utan att få något uträttat säger en hel del.

Tittade på ett avsnitt av Plus tidigare ikväll (en av de vettigare sakerna från kvällens datorsession). Det handlade om människor som gjort aktiva val för att ändra sina konsumtionsmönster och leva mer hållbart. En kille hade slutat gå till ICA och köpte all sin mat direkt från producenterna. Att handla på stormarknader på det sätt vi gör idag är ju fullständigt vansinnigt och det är oerhört viktigt att göra människor medvetna om vad matproduktion innebär och vilka effekter deras egna matkonsumtion innebär.

Men det där har jag liksom redan reflekterat över. Inte gjort jättemycket konkret, förutom att odla lite på lotten, handla på Bondens marknad och nosat på ett matkooperativ här i närheten. Poängen är att det finns i min värld och att jag jobbar på det. Bra så.

Men det där med köpstopp. Jag får lite rysningar och backar tillbaka så fort jag hör ordet. Vågar inte riktigt röra vid det. Det känns skrämmande och är liksom laddat med tomhet. Jag ser absolut inte shopping som något fritidsintresse och köper förhållandevis lite kläder och prylar men att inte göra det överhuvudtaget? Även jag gillar att ha den möjligheten. Att, när jag känner mig lite vilsen, kanske lite deppig och oinspirerad, kunna ha den där tryggheten som gågatan inne i stan innebär, gatan kantad av de där klädaffärerna som förmodligen kantar de flesta centrala gågator i de flesta svenska städer. Med det där homogena utbudet som erbjuder en stärkt identitet som En Person Som Betyder Något och en social status. Bara något litet, något som kan förgylla den kommande veckan.

Ibland behöver jag inte gå så långt. Två kvarter hemifrån har jag en fantastisk Myrorna-butik och två helmysiga butiker med begagnade möbler och husgeråd. Gillar att fynda fina kaffekoppar och annorlunda skålar och serveringsfat. Är svag för lampor också. Och visst är de där second hand-plaggen lite skönare, lite snyggare, och ännu lite mer identitesstärkande än motsvarande från H&M?

Må så vara. Inte tär de på några ändliga resurser heller. Win-win!

Nej.

Jag tycker om att tänka tillbaka på förra hösten. Den var så fin. Jag mådde så bra. Och jag köpte knappt någonting. Alls. Nytt eller begagnat, jag vandrade förbi butikshyllorna med blicken i skyn och tankarna på livet. Den här hösten är jag inte lika inspirerad och har inte riktigt lika kul om dagarna. Och nog har det slunkit in en drös begagnade porslinsvaror i mina köksskåp och en handfull nya tjocktröjor från den där second hand-butiken nere på stan.

Jag tänker inte skuldbelägga mig själv eller någon annan. Det är inte fel att köpa saker ibland eller att finna ett nöje i saker för att de är fina, roliga eller sätter lite krydda på livet även om de inte är helt nödvändiga. Jag köper desutom främst andrahandsvaror, vilket jag är stolt över. Men jag köper fortfarande de här grejerna. Inte för att jag behöver dem, utan för att jag någonstans har ett tomrum som behöver fyllas och det är så himla lätt att spendera pengar tills det där tomrummet är fyllt. Inte med något äkta, något som betyder något och gör mig lycklig, men med ett helt okej substitut. Jag är fortfarande fast i kosnumismens klor och så länge jag är det kommer jag bidra till den kollektiva (miss)uppfattningen att det går att köpa sig lycka.

Det är därför jag med skräckblandad fascination försöker närma mig det där köpstoppet. Just nu är det mest skräck. Men jag vill utmana mig själv och förhoppningsvis hitta något däri. En frihet. Och något att fylla tomrummet med. Något som stannar.

Ge mig era tankar! Är ett liv utan konsumtion av onödiga prylar verkligen så där läskigt? Hur gör ni? Har ni liknande funderingar?