…och himlen därtill

Okej, har du en avocado över? Gillar du, som jag, att lyckochocka kroppen med intensiv vaniljig sötma som får dig att himla med ögonen av njutning vid varje tugga? Gör då som jag gjorde en regnig eftermiddag för ett par dagar sen.

ImageTa fram valfri mixer och mixa ihop

en avocado

en bit äpple

vaniljpulver

en näve kokosflingor

två dadlar

en skvätt havremjölk

Mixelimix, så har du en himmelskt len och söt, vaniljig avocadokräm. Kanske passar den till kvällens avsnitt av På spåret eller till adventsfrukost?

Nu ska jag snart ta en promenad genom blåsten och snön för att möta upp riktigt fint folk på centralstationen och hoppa på ett tåg söderut. Vi ska tillbringa helgen i Malmö och Köpenhamn med julmarknader och annat mys. Ha en fin fredag nu.

Kontraster i en tisdagslunch

Jag skriver inte bara bittra inlägg om konsumtionssamhället, jag skriver om mat också. Helst av allt, faktiskt. 

Åh, mat.

Typ gårdagens lunch. Hur fantastisk var inte den? Inte bara en väl sammansatt smaksensation av miso, cayennepeppar, timjan, koriander och kanel, utan även spännande kontraster av den råa knaprigheten från groddade linser, avokadons tröstande lenhet och brysselkålens bittra sötma, stekt och oljigt krispig utanpå, varm och mjuk inuti.

ImageEn vegansk skönhet men denna fantastiska brysselkål som jag tidigare bara ätit till julkalkonen men vars mångsidighet jag upptäckt på senare tid. När man steker den blir de yttersta bladen så där knaperfriterade, precis som grönkål. De fick sällskap i pannan av cayennepeppar och timjan.

Avocadon och mina groddade linser ligger och myser i en dressing gjort på tahin, dijonsenap, äppelcidervinäger, olivolja, miso, koriander och kanel och svartpeppar. En färgstark vinägrett med extra matighet av tahinin, skulle man kunna säga. Har fått fullständigt dille på den typen av dressingar på sistone. Helst ska de vara riktigt stark-syrliga från senap och vinäger och ätas till allt.

En känga till det myckna snacket och den obefintliga verkstaden

Jag vill tacka för all positiv feedback jag fick för mitt senaste inlägg om konsumism. Bollar ämnet köpstopp med folk i min omgivning och får mycket positiva reaktioner. Folk tycker det är ”så himla bra” och ”det borde man ju verkligen göra”.

Men det är ju ingen som gör någonting. Däremot pratar folk. Mycket. Under våra föreläsningar på ämnen som rör ekonomi, utveckling, hållbarhet och nu senast lycka, dyker diskussioner om denna västvärldens ohållbara konsumtionsmönster ofta upp. Det diskuteras på middagar, kafferaster och forum på internet. Det heter att ”man känner ju…” och ”man borde ju…” och från den andra att ”jag förstår precis” och ”ja, så tänker nog många idag”. 

De här samtalen utvecklas snarare till någon slags bikt än till en plan för faktisk förändring. Ett ständigt pågående terapisamtal med den återkommande slutledningen att ”det är okej”. Alla känner så här, vi vet hur svårt det är att ändra sina vanor, men det är ju bra att vi åtminstone är medvetna om problemet. Alla har lika dåligt samvete dom du.

Men det är okej.

Mer kefir!

Efter drygt 48 timmar i skafferiet tyckte jag att min kefir smakade bra. Jag silade bort kefirgryn, russin och citron och njöt av ett glas bubblig, syrlig och precis lagom söt vattenkefir. Ungefär så här såg jag ut:

ImageGott och trevligt läskande. Resten står i en fin kanna i kylen.

Kefirgrynen då? Dem plockade jag upp ur silduken med en träslev (man ska inte använda för mycket metall här) och så fick de åter bosätta sig i den ursprungliga glasburken tillsammans med en näve rårörsocker. Nu bor de i kylen och jag hoppas de börjar föröka sig så jag kan experimentera lite extra med dem framöver.

Kefir!

När jag bodde i Moskva var den krämiga, syrade mjölken en livlina. Gjorde morgongröten till en extra njutning och fanns alltid där när inspiration och matlust inte gjorde det. Den där lite jästa doften gör mig lycklig. Igår fick jag känna den igen på en kefirworkshop och blev alldeles varm i hjärtat. 

 Förutom hjärtvärmande så är mjölkkefiren tyvärr även lite magkrampande efter för stort intag, men som tur är fungerar det precis lika bra att ta del av de små svamparnas hälsofrömjande effekter genom att fermentera en vattenbaserad dryck på dem. Då behöver man tillsätta lite socker så att grynen/svamparna har något att äta. 3 matskedar kefirgryn, lika mycket rårörsocker, några russin, en klyfta citron + lite skal och några deciliter kokt, avsvalnat vatten är ett ungefärligt recept att utgå från. Ett icke tättslutande lock på i 6-72 timmar och sen ska man ha en syrlig, kolsyrad dryck som förhoppningsvis värmer både hjärta och mage.

Image

 Det här är jag och min kefir! I skrivande stund är hon ungefär 21 timmar gammal och snart drickfärdig. Uppdatering kommer inom kort!

 

 

 

Söndagsuppror

Jag är så urbota trött på söndagar. Precis som jag tidigare skrivit om att konsumismen har oss i ett järngrepp, har även söndagar det. Det greppet är om möjligt ännu hårdare.

Men nu får det tamejtusan vara nog.

Vad är det med den här förgrämade dagen som dyker upp varenda jäkla vecka och liksom trycker på en pausknapp för att vi ska sluta leva för en dag och bara ligga inkurade i våra täta ångestmoln? Jag vet att det är hårda ord och att många av er säkert älskar söndagar (ni älskar säkert att ta långa promenader i regnet också) men jag tror att de flesta känner igen sig här. Som om det fanns en naturlag starkare än gravitationen som gjorde att alla ligger och bakissvettas i soffan med en chipspåse och kollar på dåliga tv-repriser varenda söndag.

Nu överdriver jag men just idag är jag helt enkelt arg på söndagar och på mitt eget sätt att hantera dem. Och jag vet precis vad jag kunde ha gjort annorlunda för att inte vara trött, ha migrän, ont i magen och allmän brist på livslust idag. Och otaliga tidigare söndagar.

Som grädde på moset har jag yoga på söndageftermiddagar. Yogan har uppenbarligen växt fram som en livsstil ljusår från den gemene man lever i dagens Sverige. Nu är mitt eget liv inte speciellt hektiskt men det är illa nog för att den där yogan ska ställa om en hel del. Man måste tänka på vad, när och hur man sover, äter och dricker innan, man ska hinna komma ner i varv osv osv. En söndag efter en helg när man kanske sovit lite för lite, ätit och druckit lite för mycket, har man ingen lust att gå runt och förbereda sig för ett superharmoniskt yogapass hela dagen.

Idag var nog den värsta söndagen på länge. Fysiska symptom har jag nämnt ovan, lägg pluggstress på det och så det där yogapasset. Tyvärr ser mina söndagar ofta ut så. De tillbringas i soffan med kurslitteratur, markeringspennor, alldeles för mycket kaffe och alldeles för mycket meningslöst slösurfande. Hela tiden koll på klockan för att vara säker på att inte äta för nära inpå yogan, för att inte komma iväg för sent… Även om jag inte har den där yogan (som egentligen är helt underbar) att skylla på, ser mina söndagar för det mesta ganska likadana ut. Och jag vet att jag inte är ensam.

Men nu är jag trött på det här. Jag sätter ner foten och startar ett söndagsuppror. Gud må ha vilat på den sjunde dagen men nog tusan njöt hen av det. Det ska jag också göra hädanefter. Njuta av söndagar lika mycket som jag njuter resten av veckans dagar. Det spelar ingen roll om jag bestiger berg eller ligger i sängen och kollar på serier hela nästa söndag, huvudsaken är att jag väljer själv vad jag gör. Varför leva sex dagar i veckan när man kan leva sju? Är ni med mig?

Om smaker och vad som är okej – och inte

De senaste åren har min bästa vän och jag tagit tåget till Stockholm för att gå på Mitt Kök-mässan. Första året var fantastiskt, andra året mindre spännande eftersom vi kände igen i princip allt från året innan. Men oavsett år har jag många fina minnen från mässorna. Mat är vad det mesta i mitt liv kretsar kring och jag älskar att upptäcka nya smaker och få diskutera dem – med odlare, producenter och vänner.

Det här året är saker lite annorlunda. Mina vän har bosatt sig i Moskva och jag åkte på mässan ensam. Jag har ingenting emot det, tycker egentligen det är ganska skönt att göra saker på egen hand (är ensambarn med allt vad det innebär). Men nog är det roligare att ha henne där. Möta hennes blick när våra sinnen förenas i ett hallelujah moment av en långlagrad ost från ett avlägset hörn av Sverige och tillsammans stöna fram ett ”mmhmhmm…”. Smutta champagne hela eftermiddagen och till slut ta den där extra köprundan för att fullständigt utmattade sjunka ned i sätet på tåget hem på kvällen.

Okej, slut på nostalgin, åter till 2012. Hade en himla fin dag idag. Fler nya utställare, vilket gjorde den smått hetsiga stämningen och folkmassan mer uthärdlig. Har haft många underbara smakupplevelser idag. Ostar, oljor, marmelader, korvar, vinäger. Höjdpunkterna var en blandning av myntolja och honung-ingefärsvinäger samt en pumpamarmelad smaksatt med whisky och vanilj, den gick rakt upp i huvudet och gav mig en vaniljchock av ren lycka.

Köpte några dryckeskuponger och smakade ett antal olika viner också. Det är lite komplicerat, det där. Sitter och njuter av ett glas rött i skrivande stund. För att det är gott. För att det är skönt avslappnande en fredagkväll förvisso, men framför allt för att det är gott. På Mitt Kök-mässan går i princip alla runt och smuttar på vin, men okomplicerat är det inte. Varje gång man går fram till en vinutställare infinner sig en viss… nervositet? Prestationsångest? Man vill gärna säga något som låter lite bildat. Något som höjer en över de där som bara är där för att få lite vin (i sammanhanget vin=alkohol (glöm inte att det är Sverige vi talar om)). Alla vill gärna vara lite vinkännare.

Jag tycker om att uttrycka mig kring mat. Får utlopp för min kreativitet till stor del genom att beskriva smaker jag känner. Säger saker som ”gräsigt” och ”pepprigt” när jag smakar en olivolja och kan stå länge och smacka på eftersmakerna av en lagrad ost för att luska ut vad just de korna har haft för favoritmat.

Jag har ofta något att säga om de viner jag smakar. Det jag säger är inte speciellt djupt. Ibland sträcker sig min utvärdering inte längre än att ”det här var gott/mindre gott”. Och någonstans känns det inte helt okej. Inte när man står bredvid de där medelålderskrisarna i rutig skjorta som smackar lite för länge på vinslurken och passionerat häver ur sig saker om ekfatskaraktär och annat som medelsvensson omöjligt kan relatera till. Det finns såna enorma pretentioner kring det här med vin, och förmodligen alkoholhaltiga drycker i allmänhet. Smakar man på en ost, ett bakverk eller olivolja förväntar sig ingen att man ska säga mer än att det var gott eller inte. Men smakar man på ett vin ska man ha ett djupare förhållande till det, säga något lite mer avancerat, höja sig lite över medelsvensson, för att det ens ska vara legitimt att ha ett intresse, eller ens en önskan att dricka det.

Så, nu ska jag fortsätta njuta av mitt fredagsmysiga rödvinsglas. Imorgon kanske jag skriver om resten av mässan.